Hur man skiljer sig på. 

1800 talet

genom en sk Köpenhamsresa

Parallellt med den mindre rigorösa lagstiftning som kom 1810, växte människors uppfinningsrikedom när det gällde att kringgå kontrollen. De arrangerade äktenskapsbrotten är ett bra exempel på hur undersåtar och medborgare kunde lösa sina privata problem genom en flexibel tillämpning av lagen.

Ett annat exempel är utvecklingen av det egen villiga övergivandet eller förlöpandet, som efter horsbrotten var den vanligaste skilsmässogrunden under första halvan av 1800-talet. Bestämmelsen hade ursprungligen införts som ett skydd för de kvinnor och barn som övergavs av familjefadern, ett inte alldeles sällsynt öde under 1600-talet. Först med skilsmässan blev det ju möjligt för kvinnan att gifta om sig. Lagen stadgade att den förlupne skulle ha varit spårlöst försvunnen i minst ett år innan skilsmässan kunde beviljas. Den övergivna skulle stämma den försvunne att infinna sig i hemmet inom ett år. Vederbörande efterlystes från predikstolarna i näraliggande församlingar, samt i Post- och Inrikes Tidningar. Om den efterlyste inte kom tillbaka, beviljades skilsmässan. Den vållande parten förlorade dessutom sin giftorätt i boet.

Med tiden tycks det egenvilliga övergivandet – på samma sätt som otrohet – ha blivit ett praktiskt sätt att kringgå lagstiftningen. Under 1800-talet "drabbade" det allt oftare kvinnor – och en del män – i de högre samhällsklasserna. Utifrån det framväxande borgerskapets uppfattning om familjen som privat och intim, var fördelarna uppenbara: parterna slapp den pinsamma offentligheten i kyrkoråd och domstolar. Enligt Marja Taussi Sjöberg tycks det också som att prästerskapet visade större tolerans mot borgerskapets diskreta skilsmässor än mot de lägre klassernas äktenskapliga tillkortakommanden.

Den framväxande borgarklassen värnade sitt privatliv, och på 1890-talet hade det egenvilliga förlöpandet ersatt otrohet som den vanligaste skilsmässogrunden. Ett vanligt förfarande var följande: maken for till Köpenhamn där han anmälde sig på det svenska konsulatet. Därifrån skickade han ett brev hem till hustrun och förklarade att han aldrig mer tänkte återvända till familjen. 

Text från Populär historia