Vad dolde sig i serveringsgången??

Jag  och mina syskons, växte bla upp och uppfostrades hos min mormor på 1950-70 talet. Alla  vi barn i huset, inklusive alla andra vuxna  i huset visste att någon jungfru eller betjänt inte fanns. I var rum fanns förutom en lysknapp även en ringklocka precis under, för betjäning, men det var ingen ide att ringa på en sådan ringklocka, för betjäning för det fanns ingen Jungfru/betjänt .

I fall man ville ex äta frukost i sängen då ringde man på den extra ringklockan.  För att få uppburet en frukostbricka till rummet. Men som sagt det var ingen större id´e. (Vi var barnbarn i huset, på 60- talet ca 20 år försent för betjänt).

Men om man nu plingade på klockan för skojs skull......

Det som då hände vara att det i serveringsgången satt en dosa på väggen där en liten metallbricka med rumsnumret ramlade ner så betjänten/jungfrun lätt kunde se vilket rum det var som önskade  betjäning

Alla utom min  sk (något stygga) Farmor förstod, men hon tyckte att hon var så speciell så hon skulle inte gå ner i matsalen, som alla vi andra för att äta frukost. Istället ringde hon för att få en bricka med sin frukost serverad i sängen. Men eftersom det på 60 talet, inte fanns någon "jungfru" eller annan serveringspersonal, fick min mormor ordna med en frukostbricka som hon bar upp till min sk farmor

Bredvid köksingången och köket fanns ett rum,  den  sk " Jungfrukammaren" det var ett litet rum med eget tvättställ modell äldre med två separata kranar, en för varmt och en för kallt vatten samt en metallkedja som höll fast proppen där skulle Jungfrun eller annan typ av betjänt bo. Den som bodde där gick inte  in via stora entrén,  utan använde köksingången

Vi barn fick inte bara prata rakt ut, om vi inte blev tilltalade vid matbordet av någon vuxen. Man sa inte heller du till sin mormor eller morfar.

Var det fest,  dukades det av inhyrd personal till oss barn på övervåningen. Vi var finklädda för  vid något tillfälle, i början av kvällen skulle vi gå ner och hälsa på alla gäster genom att bocka och niga samt ta i hand och berätta vad vi hette. Minns att jag tyckte att de vuxna var tröttsamma och undrade,   varför  alla vuxna  sa samma sak !  

- Men oj vilket fint namn! (Helt lamt uttalande tyckte jag )

På övervåningen fick det inte skrikas eller busas för barn skulle inte höras de skulle vara väldigt välartade, bara visas upp  snyggt och prydligt när det passade

 Lite senare på kvällen gick man ner i nattlinne/pyjamas och sa godnatt till alla.

Mycket välartat och disciplinderat.

Ja lite så var min barndom delvis på 60 talet i Helsingborg. I Jämtland/Östersund bodde vi i en vanlig  lägenhet, och levde ett vanligt Svenssonliv,  men inte har jag eller mina syskon tagit skada av att ha delvis ha uppfostrats  enligt andra och äldre manér